Elever berättar
Här kan du ta del av elevers egna berättelser och erfarenheter om hur det var i skolan. De delar med sig av erfarenheter
- om tuffa skolår
- att känna sig bortglömd
- om att ingen vuxen på skolan bryr sig
- om att inte få rätt stöd och hjälp.
Lukas
”Jag har inte fått gå i skolan med andra barn. Därför har jag inte fått kompisar. Det känns som att jag inte hör hemma någonstans och jag har bara känt mig fel.”
Jag fick ofta utbrott och sprang runt i skolan. Efter två veckor skickade de mig och min elevassistent till parken, i stället för att först se ifall jag funkade bättre i en mindre grupp. Först handlade det om en kvart. Sen blev det en halvtimme och till slut två timmar. Det var hela min skoldag. Min elevassistent var snäll men jag lärde mig inget.
Skolan hade hittat ett sätt där de slapp ge mig stöd. I skollagen står det att utbildning får ges på annan plats "om barnet är för sjukt" men inte ligger på sjukhus. Skolan använde sig av detta och jag skrevs helt ut från skolan. Ingen hade någonsin hört att en skola gjort så här innan. För jag var ju inte sjuk utan har adhd. Mina föräldrar försökte överklaga beslutet, men det gick inte.
Skolans beslut att göra så här har gjort att jag känt mig utanför. Jag har inte fått gå i skolan med barn som är lika gamla som mig och inte heller fått kompisar. Jag har inte känt det som att jag hör hemma någonstans. Jag har bara känt mig fel.
Hadil
”Jag tog saken i egna händer och anmälde skolan till Skolinspektionen. Jag skrev ett brev om min situation till dem. Jag fick snabbt ett svar. Ärendet skickades till gymnasiets styrelse (det var en friskola). En dag ringde en person från skolan och bad om ursäkt för att skolan hade gjort fel. Efter det fick jag distansundervisning.”
Jag är 23 år och utbildar mig till fritidsledare. Jag har dyskalkyli och koncentrationssvårigheter. Det innebär att det tar tid för mig att lära och både komma i gång och avsluta uppgifter. Jag kommer ihåg en vanlig konversation men så fort det blir ”du ska göra så här” då går det inte in. Dyskalkylin gör det svårt med siffror och olika matteberäkningar.
Det var svårt att acceptera att jag behövde plugga mer än andra. I högstadiet brydde jag mig inte om skolan utan lallade runt. Men i gymnasiet fanns det en vikarie som jag kunde vända mig till och ställa mina frågor. Hos honom kände jag mig trygg.
Han lärde mig procent, algebra och olika sätt att lösa matteproblem. Men också varför matematik var betydelsefullt. Under proven märkte han mina blackouts genom att jag bara satt och tittade på provet. Han tog stor hänsyn till mig på ett sätt som ingen annan hade gjort tidigare och hjälpte mig få godkänt i matte 1a.
I gymnasiet fick jag hjälp från olika lärare och jag hittade även mina metoder. Trots mina utmaningar så var jag duktig på att hålla presentationer och att argumentera. Så där fick jag höga betyg. Under de nationella proven lärde jag mig att sortera fram det viktigaste från instruktionerna.
Under trean i gymnasiet missade jag varannan måndag. Detta var på grund av mina behandlingar för min njursjukdom. Behandlingen gjorde mig utmattad och jag kunde inte åka till skolan. Jag ville ha distansundervisning, men rektorn gick inte med på det, eftersom hon sa att det handlade om sekretess.
Men jag hade rätt till stöd. Enligt barnkonventionen hade jag rätt till både undervisning och rätten till att påverka den. Jag tog saken i egna händer och anmälde skolan till Skolinspektionen. Jag skrev ett brev om min situation till dem. Jag fick snabbt ett svar. Ärendet skickades till gymnasiets styrelse (det var en friskola). En dag ringde en person från skolan och bad om ursäkt för att skolan hade gjort fel. Efter det fick jag distansundervisning.
Kontakten med Skolinspektionen var enkel. Jag sågs som en elev med behov och respekterades. Skolinspektionen tog tag i det direkt och allt gick snabbt.
Emma
”Jag har en lindrig svårighet och det gör att jag ibland behöver mer utmaningar i utbildningen. Där har inte särskolan mött mina behov. Jag hamnade vid sidan av när allt kördes på en och samma nivå för alla.”
Jag gick på ett särgymnasium (anpassad gymnasieskola) i Uppsala och läste programmet för hälsa, vård och omsorg. Skoltiden var kul och lärorik. Jag hade en bra relation till mina lärare och fick individuell hjälp. Men ibland glömde skolan bort att alla elever är olika och behöver individuell anpassning för att utvecklas på bästa sätt.
Lärarna behöver lyssna mer på eleverna. Till exempel om det finns något som jag inte upplever som bra, så är det bra om en lärare lyssnar och försöker förbättra det jag efterfrågar. Jag har ett exempel på en lärare som inte lyssnade på mig. Alla i klassen skulle göra chokladbollar. Jag räckte upp handen och frågade om jag fick göra någonting, för att jag redan kunde göra chokladbollar. Jag ville lära mig att göra några enklare maträtter som jag kunde laga när man flyttar hemifrån. Läraren sa att det inte gick.
Alla människor är olika. Man fungerar och utvecklas olika snabbt. Ibland glömmer lärare att de jobbar med olika individer. Istället ska alla elever stöpas i samma form.
Jag har en lindrig svårighet och det gör att jag ibland behöver mer utmaningar i utbildningen. Där har inte särskolan mött mina behov. Jag hamnade vid sidan av när allt kördes på en och samma nivå för alla. Det ska finnas mer individuella anpassningar så att den specifika individen kan utvecklas. Skolan ska lyssna mer på individens behov.
Jag önskar även att det funnits ett bra sätt att slussa ut eleverna under det fjärde året på gymnasiesärskolan. Jag fick inte mycket hjälp i övergången till jobb. Alla har inte föräldrar som är inlästa på vad som ska göras. Att ta tag i detta själv är väldigt svårt. För när skolan släpper eleven, då hamnar man helt utanför. Mitt första jobb blev på en daglig verksamhet i ett konferenshotell, vilket inte alls matchade min utbildning.
Linnea
”Oftast var jag i skolan någon lektion eller en halvdag eller så. Jag var borta mycket från skolan när det inte fungerade. Det kändes så tydligt att ingen brydde sig. Detta blev speciellt tydligt när jag gick i åttan och fick två F utan att någon pratat med mig.”
I sexan hade jag bra betyg i alla ämnen. Men när jag började högstadiet blev allt svårare. Jag sa till lärarna att jag behövde avgränsningar och förberedelsetid, men jag fick inte det. Mina föräldrar ringde rektorn, gjorde anmälningar till kommunen och myndigheter för att jag skulle få rätt stöd, men inget hjälpte. Det slutade med att jag gick ut grundskolan med F i fem ämnen.
Oftast var jag i skolan någon lektion eller en halvdag eller så. Jag var borta mycket från skolan när det inte fungerade. Det kändes så tydligt att ingen brydde sig. Detta blev speciellt tydligt när jag gick i åttan och fick två F utan att någon pratat med mig.
Jag försökte göra skoluppgifterna utanför lektionerna. Det jag lyckades med fick jag noll respons på. I åttan fick jag en ny speciallärare när jag redan mådde dåligt. Lärarens inställning var ”nu ska vi klara av uppgifterna”. Det blev en total krock. Hon var dålig på att läsa av mig och det jag behövde. Jag ville bara gå därifrån.
Skolpsykologen var den enda vuxna i skolan som jag litade på. Hon bjöd på te och vi pratade om Harry Potter eller katter. Hon uppmuntrande mig att jag skulle ta mig till skolan fast jag inte fick något gjort. Jag var hos henne rätt ofta och sen gick jag kanske på någon lektion efter det.
Jag minns en anpassning som verkligen funkade. Det var i nian. Min nya tekniklärare gjorde ett bra jobb. Annars vet jag inte ens om jag hade klarat att få det betyget. Vi skulle bygga ett vindkraftverk och skriva en uppsats om tanken bakom vårt bygge. Men även hur vindkraftverk fungerar och påverkar miljön. Läraren lät mig bygga och sedan satt jag med henne och skolpsykologen och pratade i en halvtimme. Det var tillräckligt för att jag skulle få godkänt. Hon gjorde det praktiskt och enkelt.