De flesta har någon gång tagit ett beslut som gör att marken gungar under fötterna, pulsen ökar och klumpen i magen växer. Den känslan är för de flesta kortvarig men för våra barn och elever med en problematisk skolgång är känslan permanent. Då är känslan inte kopplad till ett kortvarigt beslut utan till skolan som institution. Skolan är en plats dit elever är tvingade av lag att gå till. Skolplikten som ska ses som en metod för att värna barn och elevers rätt till en god utbildning uppfattas istället som ett straff.
Pressad personal och kampen för stöd
Skolan möter idag många utmaningar. Rektorerna sitter i ett korstryck som gör att handlingsutrymmet minskar dag för dag. Lärare får allt sämre förutsättningar att genomföra sitt uppdrag och får utstå en orimlig arbetsmiljö. Eleverna får en allt sämre psykisk hälsa, känslan av att misslyckas dagligen övertar allt annat. Har du dessutom en funktionsnedsättning är vägen till stöd både lång och krånglig. Vårdnadshavare upplever i allt större utsträckning att man behöver kriga mot skolan för att få stöd och hjälp. ”Om jag inte orkar kämpa? Vem kommer kämpa för mitt barn då?”. Det är ovärdigt ett land som Sverige att förutsättningar för lärande ska bero på var i landet du bor, vilka föräldrar du har och vilken huvudman som finns för din skola.
Vägrade dra ned på stödpersonal för att hålla budget
Att det finns en vilja till förändring av svensk skola tycker jag är tydligt men att själv vilja vara en del av förändringen en annan femma. Jag valde kanske den lätta vägen när jag behöll stödpersonal när budgeten inte täckte elevernas behov av stöd men det var en katalysator för det stora samhällsproblemet med för lite resurser till den svenska skolan. Olyckskorparna kraxar att mer pengar inte alltid är lösningen på skolans problem men att inte ha tillräckliga ekonomiska resurser för åtgärder är inte heller en lösning. Resultatet ser vi tydligt. Fler elever når inte målen och fler lärare väljer att lämna yrket när balansen mellan krav och resurser ständigt rör sig i otakt. Det går inte att effektivisera barn och därför behöver skolan ekonomiska resurser som gör det möjligt att följa lagens intentioner. Det vill säga skolan ska minska funktionsnedsättningarnas påverkan på en elevs skolgång.
Domen mot Malmö stad och vägen framåt
Att vilja förändra måste gå hand i hand med handlingar som leder till förändring. Där har huvudmännen det största ansvaret för vilken väg den svenska skolan ska gå. Jag hade önskat att de med samma intresse som jag läste domen från HD gällande Malmö stad där det fastställdes att en elev blev utsatt för diskriminering när stöd uteblev. Det jag särskilt vill belysa i den domen är fokuset på att diskrimineringen ledde till att eleven blev fråntagen sin utbildning. Så trots skolplikt så fanns där ingen utbildning för eleven. Det som skulle fungera som en garanti för rätten till utbildning blev inte så. Vilka förutsättningar ger huvudmannen den svenska skolan? Vilken huvudman tar på allvar hänsyn till de olika förutsättningarna och behoven hos barn och elever? Där behöver vi rektorer kliva in i en obekväm roll att lyfta behov och förutsättningar tydligt. Vi rektorer behöver sluta låta frågan handla om stöd eller inte stöd utan snarare prata om diskriminering eller inte.
Rektorer ska finnas som en garant för att skolgången inte ska vara ett straff utan en plats för lärande och utveckling. Det kan ibland krävas mod och handlingar som gör att marken gungar under fötterna, men det är en liten uppoffring i längden när det kommer till att ge alla barn och elever den utbildning de har rätt till.
