Skolans arbete med stöd behöver ändras om i grunden

Det är så viktigt att rätt stöd sätts in i rätt tid! Men skollagens intentioner och de olika instansernas rekommendationer har inte varit en verklighet under min dotters skolgång.
En stor brist jag ser är att det inte finns en samordnande funktion. På min dotters skola gav man det ansvaret till respektive lärare. Det märktes då den pedagogiska utredningen inte beskrev var svårigheterna uppstod eller på vilket sätt. Det är inte rimligt att det ligger på enskilda lärare att minnas vilka extra anpassningar varje elev har, det blir omöjligt att hålla reda på. Det leder till ett ojämnt och ibland uteblivet stöd som blir förvirrande för eleven.

Jag tror att arbetet med stöd i skolan behöver ändras om i grunden. Bristande tillgänglighet botas inte enbart med mer kunskap om varför stödet behövs. Det behövs rutiner och tydlighet kring vem som ansvarar för vad. Jag har i min kamp om rätt stöd till min dotter försökt att ta in olika professioner som gett sin bild om vikten av att ge stöd utifrån hennes situation. En tanke jag haft är att elevhälsan skulle haft en egen ledning som har ansvar att utreda, ge förslag till åtgärder och presentera dessa till rektor.

 

För att komma till bukt med problemet behövs förändring. Till exempel:

  • Att skolor utreder skyndsamt, redan i lågstadiet när behoven är synliga!
  • Inrätta en central funktion som samordnar stöd och åtgärder till elever och som är med vid överlämning till ny skola
    -> rektorn kan inte samtidigt ansvara för att hålla en stram budget och fatta beslut om stödåtgärder – detta blir en intressekonflikt.
  • Att andra professioner och instanser som t.ex. specialpedagog, logoped och BUP får mer mandat.
  • En utjämning av kunskap hos lärare om elevers behov vid funktionsnedsättningar, t.ex. närvaron av en eller flera diagnoser och hur de påverkar eleven.

 

Mina medskick till kämpande föräldrar:

Kom ihåg att känslan du har, att du kräver mer åt ditt barn, den är rätt. Tro på den, låt den vägleda dig! Du gör det bästa du kan.

  • Ta kontakt med olika föreningar samt Skolverket, SPSM och andra myndigheter – beskriv din situation.
  • Ta hand om dig själv och ditt barn och hitta tid till återhämtning.
  • Överklaga – om du är osäker, prata med någon som har kännedom om ämnet.
Nasra Hussein är mamma till en dotter med ADHD och dyslexi. Läs mer om Nasras erfarenheter av hennes dotters skolgång under avsnittet Vårdnadshavare berättar.