Vårdnadshavare berättar
Nasra
”Det har varit en kamp att försöka få rätt stöd åt min dotter! Inte förrän hon var på botten, fick hon det jag hade krävt under så lång tid. Sista terminen i åttan fick hon äntligen särskilt stöd. /…/ Hon hade kunnat bli en hemmasittare men hon blev inte det. I höst började hon på gymnasiet.”
Redan på lågstadiet fanns indikationer på att min dotter hade ett omfattande stödbehov. I tvåan fick hon träffa en specialpedagog ett par gånger men det gjordes ingen djupare utredning. Genom åren har jag upplevt att skolan har ett annat perspektiv på varför min dotter inte klarar kunskapsmålen. I stället för att skyndsamt utreda hennes behov har det lett till omvägar. Omvägar som för min dotter inneburit att få fler hemuppgifter, att bli tillsagd att öva på läsförståelse och att fått ”hjälp” under så kallad resurstid. Det har varit en kamp för oss att bli förstådda och hörda. Det har skett på tre skolor och under samma huvudman. Skolbytena var naturliga övergångar till ny årskurs. Trots överlämningar från en skola till en annan har de extra anpassningar som funnits inte följt med. Skolorna har inte agerat skyndsamt, har inte kontaktat vårdnadshavare och har inte utrett min dotters behov när det befarades att hon inte skulle klara kunskapsmålen.
I årskurs 5 fick min dotter sin dyslexi- och ADHD-diagnos. Min förhoppning var att det skulle leda till att hon fick hjälp. Men så blev det inte. Trots att hon svävade mellan E och F i årskurs 7 gjorde skolan bedömningen att extra anpassningar var tillräckliga och att det inte behövdes en utredning om särskilt stöd. Det var katastrof för henne.
Under åren har jag tagit initiativ till ett flertal SIP-möten som jag har bett BUP att kalla till. Jag har tagit initiativ till möten med skolan och jag har tagit hjälp av socialförvaltningens enskilda samtalskontakt för att få uppbackning i möten med skolan. Jag har utfört ett detektivarbete för kunna ge konkreta exempel på brister och bli tagen på allvar av skolan. Jag har gjort klagomålsanmälan till skolans huvudman och till Skolinspektionen.
Det har varit en kamp att försöka få rätt stöd åt min dotter! Inte förrän hon var på botten, fick hon det jag hade krävt under så lång tid. Sista terminen i åttan fick hon äntligen särskilt stöd. Då hade hon fått F i ett flertal ämnen. Inte en endaste gång ringde skolan mig för att berätta vad som pågick. Det var återigen jag som tog kontakt för att be skolan göra en utredning. När stödet väl kom i slutet av läsåret var det inte konkret. Ämneslärare gav henne kursböcker från lägre årskurser och följde inte undervisningen. Min dotters och min egen delaktighet i utformandet var obefintligt. Jag kontaktade skolan för att berätta vad min dotter upplevde och vilka brister vi såg men fick inte gehör.
När min dotter gick ut grundskolan var det med ett F i ett grundämne.
Det ska inte krävas att en elev får F för att ha rätt till stöd. Min dotter har mått dåligt på grund av sin skolsituation. Hon har blivit lidande och det har påverkat hennes skolgång och tillit till vuxna i skolans värld. Hon hade kunnat bli en hemmasittare men hon blev inte det. I höst började hon på gymnasiet.
Hamdi
”Jag begärde att få veta på vilket sätt skolan tänkte hjälpa henne. Jag kanske upplevdes som en jobbig förälder, men jag ville att min dotter skulle få hjälp.”
Förskolan upptäckte att mitt barn hade språksvårigheter när hon var tre år. Där hemma märkte jag att hon hade svårt att ställa enkla frågor som till exempel ”jag vill ha mjölk”. Hon pratade bebisspråk. När hon inte kunde säga vad hon ville ha eller när man inte förstod henne, blev hon arg och fick utbrott.
Förskolans personal hade koll på barnen och deras utveckling. De berättade att hon var försenad i sin språkutveckling och gav mig information om hur jag kunde hjälpa henne hemma. Förskolan sökte hjälp för min dotter. Tillsammans med en specialpedagog från förskolan så träffade vi en logoped på sjukhuset. Jag fick med övningar som vi kunde göra hemma.
När min dotter fyllde sex år och skulle börja skolan märkte man att hon kunde tala bättre. Jag bad förskolepersonalen skicka vidare hennes journal till skolan. Innan skolstart fick min dotter träffa sin blivande lärare. Dessutom fick hennes förskolelärare träffa den nya skolläraren för att berätta om min dotters resa och utmaningar. Detta gjorde det lättare för både mig och min dotter eftersom nu visste lärarna hur det låg till.
Lärarna gjorde inte någon skillnad på eleverna utan delade in dem i små grupper som de hjälpte. Därför kände min dotter sig aldrig utanför. Hon fick även träffa en specialpedagog på skolan. Det gick bra i skolan för henne under tvåan och där hemma försökte jag hjälpa henne.
När hon började trean hade jag samtal med skolan. Hon hade fortfarande svårt med läsningen, men i stort så var det bra. Det var när jag blev sjukskriven som jag märkte att hon hade tappat mycket av språket. Det kom som en chock när läraren berättade att hon inte uppnått målen i svenska.
"Hur kunde hon misslyckas på så kort tid? Var det mitt fel eller skolans?". Det var då jag såg Malmö mot Diskriminerings föreläsning om bristande tillgänglighet i skolan. Jag deltog på föreläsningen och fick sen prata med en jurist som lärde mig om min dotters rättigheter. Juristen bad mig ge skolan en månad att ge henne hjälp. Om skolan fortfarande inte gett henne stöd efter en månad, då skulle jag återkoppla till juristen.
Jag begärde att få veta på vilket sätt skolan tänkte hjälpa henne. Jag kanske upplevdes som en jobbig förälder, men jag ville att min dotter skulle få hjälp. Jag hade tillfrisknat och kunde hjälpa henne där hemma igen. Samtidigt fick hon hjälp i skolan en gång i veckan. Jag besökte ofta skolan för att prata med sjuksköterska, specialpedagog och rektor. Jag gav mig inte och frågade hela tiden hur det gick för henne.
Till sist när det var dags för de nationella proven i mars, så fick min dotter med sig hem en massa häften. Vi satt tillsammans och övade på innehållet i dessa häften. Det slutade med att min dotter klarade de nationella proven!
Sara
”Jag har 20 års erfarenhet av att arbeta med myndighetsutövning och vet hur jag ska navigera i lagstiftningen. Jag har svenska som modersmål, kan föra min talan och har svart bälte i samarbete. Detta är vad jag är bäst på! Och ändå får jag inte till det.”
Därför finns två ingångar i detta ämne för mig: den privata, som förälder till ett barn som har autism och adhd och den professionella, där jag har jobbat med LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade).
När jag började jobba som socionom var det några få som lyfte frågan om svårigheter kopplat till skolan. Numera är det mer regel än undantag. Speciellt svårt verkar det vara att få skolan att fungera för elever med autism, adhd och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
I mitt jobb som funktionsstöds- och tillgänglighetssamordnare på funktionsstödsförvaltningen i Malmö stad, har jag kontakt med Malmöbor som upplever olika slags tillgänglighetsbekymmer. Många som tar kontakt, har problem med skolan och att stötta sitt barn till att få rätt hjälp. De har svårt att navigera i systemet.
Det jag ser som några av de största problemen, är bristen på ansvarstagande hos skolan, brister i samarbete och att det inte finns en samordnande funktion kring barnet och övriga myndighetskontakter.
Det som varit genomgående både professionellt och privat är hur svårt det är att få gehör av skolan. Det tar för lång tid. Skolan tar inte föräldrar och barn på allvar och vaknar först när det är för sent.
Elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar försöker leva upp till kraven som ställs i skolan och sedan kraschar de när de kommer hem. När föräldrar berättar att de får hem ett barn som får utbrott och gråter och inte vill gå till skolan, då måste det ju vara något i skolmiljön som är för jobbigt. Men då är det vanligt att skolan säger att ”här fungerar det bra och att de inte ser några problem och barnen lyckas ju nå målen”. När man inte har en gemensam idé om vad det är som är för svårt för barnet så blir det svårt att hitta gemensamma lösningar.
Det är återkommande att föräldrar känner att de blir ifrågasatta. Skolan tycker att eftersom barnet kraschar hemma, då måste problemet vara hemma. Det gör mig arg och ledsen att skolan förskjuter sitt ansvar på det sättet. För de allra flesta föräldrar som jag har mött, både professionellt och privat, är verkligen mer än ”good enough”. De är engagerade, pålästa och de kämpar för sina barn. De vänder ut och in på sig själva och anpassar mycket hemma och försöker kompensera för det som inte skolan gör.
Det hinner ofta gå för lång tid innan åtgärder sätts in och förr eller senare så kraschar barnet även i skolan. Det kan vara utåtagerande beteenden eller att barnet slutar gå till skolan. Min professionella och privata erfarenhet är att när det uppstår problem i skolan som exempelvis att elever blir explosiva och utåtagerande, då agerar skolan. Men när det inte syns så mycket i skolan och barnet stannar hemma, då händer det att skolan hänvisar till att det är föräldern som brister och inte orkar få i väg barnet.
Jag har 20 års erfarenhet av att arbeta med myndighetsutövning som rör barn och unga med funktionsnedsättningar. Jag vet hur jag ska navigera i lagstiftningen. Jag har svenska som modersmål, kan föra min talan och har svart bälte i samarbete. Detta är vad jag är bäst på! Och ändå får jag inte till det.
Det har varit mycket svårt och tog alldeles för lång tid att få gehör från skolan beträffande mitt barns behov. Att man som förälder ska behöva agera projektledare, jurist, arbetsterapeut, rektor och så vidare, att ta på sig de olika rollerna - det en omöjlighet. Och ju större behov barnet har, desto fler kontakter behöver man ta hand om för att vara den där spindeln i nätet som ska försöka få alla att jobba tillsammans.
Jag tror att det behövs en samordnande funktion för dessa komplexa ärenden. Ingen ska sitta med detta eller gå på dessa möten själv. Som förälder borde jag få berätta om mitt barns behov och sedan vila i att de professionella i rummet kan sin lagstiftning. Att de vet vad de har för ramar och utifrån det gör det bästa möjliga. Jag kunde inte få skolan att förstå och trodde att det berodde på mig själv.
